Grisar

Grisparadis!

Glada grisar eller industriell massuppfödning?

De flesta djur som vi föder upp för att användas till mat lever i bästa fall ett eländigt liv, i andra fall ett plågsamt liv och i sämsta fall i ett livslångt helvete. Ett litet antal djur i småskalig uppfödning lever ett bra liv, visserligen kort, men med vistelse utomhus där de kan böka och beta. Svenska KRAV-grisar har det så. Ekologiska grisar inom EU har också rätt till utomhusvistelse, men på en betongplatta. Svenska djur har det något bättre än utländska pga strängare djurskyddslagar. 

Grisar är intelligenta djur, ungefär som hundar. De är nyfikna och vill undersöka sin omgivning och leta efter mat. Alla har stort behov av att böka i jorden och deras trynen är specialanpassade for det ändamålet. Suggor som ska grisa har stort behov av att bygga bo av grenar, mossa och annat så det blir varmt och skyddat mot upptäckt. 

Allt detta förvägras de i massuppfödningen. De stängs in i trånga mörka stallar med betonggolv. Trängseln blir efter hand som grisarna växer så stor att de har svårt att röra sig. I vissa fall kan inte ens alla ligga ner samtidigt. Grisar är renliga djur och om de kan välja har de sin toa långt ifrån där de äter och sover. Trängseln gör att hela golvytan blir våt av urin och avföring. Här tvingas djuren ligga oftast utan strö eller halm. I vissa besättningar är djuren svarta av exkrementer. Grisar i Sverige har enligt lag rätt att få strömedel till sysselsättning och som underlag. Suggor har rätt att få halm och strö till bobygge. I praktiken är det på många håll väldigt snålt med strö. Var femte svensk gris har skador pga för lite strö. Kultingar får djupa sår av betonggolvet på framknäna då de diar.

Värst har de suggor som får leva största delen av sina liv i små burar, så små att de knappt kan röra sig. Detta kallas för fixering. Här får djuren inte utlopp för något av sina medfödda behov av att böka och bygga bo. Uppfödarna väljer hur länge och ofta suggorna fixeras. De flesta får blodiga bogsår och många får blodiga skavsår av den trånga buren. Efter varje kull insemineras suggorna på nytt och ständigt föder de nya kullar och kommer aldrig ut sina pinoredskap. I Sverige är det förbjudet med fixerade suggor enligt lag. Dock är det tillåtet under en vecka om det anses nödvändigt. På många gårdar fixeras suggorna rutinmässigt med hänvisning till detta kryphål. Men i Danmark är det vanligt förekommande. Till slut när suggorna är cirka tre år, släpps de ut för att drivas till slakt. De kan nu knappt gå eftersom deras ben och muskler försvagats så mycket att de inte fungerar. De är inte ovanligt att de för att gå fortare misshandlas med plastslangar eller elektriska påfösare. Hanteringen och behandlingen av suggorna är hjärtskärande djurplågeri.

Svanskupering av kultingar är också förbjuden i Sverige. Eftersom slaktsvinen inte får utlopp för sina behov av att böka och ofta förvägras halm att tugga på, blir de frustrerade och biter i varandras svansar och öron. Detta löser man genom att klippa av deras knorrar i stället för att förse dem med halm. Detta är vanligt över hela Europa.

Kastrering utan bedövning sker vanemässigt, även i Sverige. Det är tillåtet om det sker under första levnadsveckan. Det orsakar givetvis kultingarna smärta.

Grisarna får leva 6-7 månader innan de skickas till slakt. De väger då cirka 100 kg. Den snabba tillväxten gör att de får problem med smärta i ben och leder. Luften i stallarna är så full av damm och ammoniak att var tionde gris får lunginflammation. Detta är i Sverige med världens bästa djurskydd. Enligt lag ska djuren slippa utsättas för lidande och de har rätt att få utlopp för sitt naturliga beteende.

Bilden nedan är tagen i Sverige 2010. Bilden verkar vara från en ovanligt dålig och trångbebodd grisfabrik. Grisarna i Sverige har det överlag bättre än i övriga Europa. Skillnaden mot Danmark är stor. Men i köttdisken köper vi ofta det billigare danska köttet. Och skolor och äldreboenden köper enbart det danska billigare köttet. De svenska grisbönderna får inte avsättning får sitt kött och de svenska slakterierna tar inte alltid emot svenska grisar. En svensk gristransport kan få stå ett extra dygn utanför slakteriet pga att de danska grisarna prioriteras. Varken vatten eller mat serveras då.

Slutsats: Om svenska konsumenter köper svenskt kött minskar lidandet. Om vi köper KRAV-kött minskar lidandet ännu mer. Om vi blir vegetarianer skulle lidandet försvinna.

Blackstaby - Sverige 2010